Torsdagen började inte så bra. Vaknade flera gånger på natten och till sist gav jag upp och masade mig ur sängen. Kollade temperaturen utomhus och ville bara krypa ner i sängen igen! -19 grader... Inte konstigt att det värker i de gamla benknotorna. Vill verkligen inte ha det så här kallt, även om det nu i vinter har varit betydligt kallare än så!

Nåja, jag degade runt och försökte febrilt att få upp farten på kroppen men det gick inte direkt strålande. Hade ju massor att göra och ingen som helst inspiration..

Lite trist faktiskt.. Men efter en dubbek berocca (värsta dundervitaminerna) kände jag att jag eventuellt kunde uppamma lite energi så jag började klä mig för en eftermiddag i stallet. Ulltajts, superunderställ, fleecelångkallingar och täckbyxor. Överdelen fick bara superunderställ och militärens underställströja och min älskade dunjacka. Jag lyckades ta mig till stallet med gamla spruttibangbang, blir lika förvånad varje gång den gamla bilen lyder mig.. Har ju gått 70 tusen mil nu så den har verkligen tjänat mig väl!

Nå, väl i stallet fick jag för mig att "gymma" lite så jag mockade inte bara åt Polly utan även åt de andra hästarna. Jag gillar ju att pyssla på i stallet så det är egentligen bara roligt. Det droppade in lite gulliga människor och vi hade det så mysigt i det varma sköna stallet. När allt var färdigt tog jag då in Pollypluttan. Hon har fått bärrandsröta så fotvård står på programmet varje dag till min värkande ryggs fasa! Jag utrustade mig med hovkniv, rasp, jodopax och en pallbock att ha som stöd under hennes hov. Hon lägger nämligen hela sin tyngd på just den hov man råkar hålla uppe.. Vilket blir rätt tungt i längden! Efter en hov avklarad åkte en tröja av, svetten skvätte om mig till Pollys stora förtjusning. Så fort hon kom åt slickade hon mig i ansiktet och försökte äta upp mitt svettdrypande hår. Efter ungefär 2 timmar var jag klar med alla hovarna. Det ser mycket bättre ut men fortfarande är det ganska dåligt. Dock ingen strålröta som vi misstänkte från början så man får väl vara tacksam för det lilla. När jag då var klar och skulle räta på ryggen var det stopp! Kunde inte räta upp mig hur mycket jag än försökte.. Jag backade framåtlutad med böjda knän mot närmaste vägg, satte mig helt på huk och tryckte sakta upp ryggen mot väggen. Fasen vad det sträckte. Vilken ryggkvalite hovslagare måste ha alltså!

Ledde ut Polly i hagen efter att jag hade blivit rak igen, och hon var hur glad som helst. Brallade iväg neråt mot de andra hästarna och travade på så vackert. Mycket bra för då såg jag ju iallafall att hon kunde gå ordentligt efter mina tappra försök med verktygen. Hoppas nu att rötan försvinner. Vill verkligen inte förlora en häst till på kort tid.

Jag har tjatat på Agria också om pengarna efter Barri.. men de hade ju förslarvat mina papper så det tar tid. Nu hade de iallafall pappren och då ska det gå fort enligt handläggaren. När de pengarna kommer är de öromnmärkta för lille Dalton som ska bli vår nye kompis i stallet. Hade haft honom för länge sen om bara pengarna kommit..menmen.. Daltons nuvarande ägare är iallafall urgulliga och låter honom stå kvar tills jag får pengarna! Det märks att de är mån om att han ska få ett bra liv och att de vill att han ska bli en familjemedlem för de som ska ha honom (vi alltså). Så nu håller vi tummarna för pengar och att vi snart får hem vår lillgris till stallet!

Idag ska jag ut i stallet för att rida en sväng med Skåningen och Corall. Vi ska nog rida rätt långt misstänker jag så jag laddar med morgongymnastik. Armar uppåt sträck knäna böj! Nåt sånt blir det väl. Stretchar faktiskt rätt ofta och kan berömma mig med att jag kan lägga benen bakom nacken utan att dräpa mig. Det tycker jag är rätt bra om man betänker att jag är "medelålders"...Blä, vilket fult ord. Nå nu ska den medelålders kroppen sättas igång. Jag har nämligen träningsvärk sen jag red i söndags. Rapport kommer ju förstås om hur det gått idag.

Ha det bäst

Nu kommer fortsättningen!

Far ut till stallet vid strax efter nio. Stannar på kvantum och köper några äppelmunkar till mig och Skåningen.Vi kan nog behöva lite extra energi när vi ska ut med värsta racermonstren i stallet!

Anländer till stallet med andan i halsen och munkarna i näven! Men inte ett spår av nån kvittrande morgonpigg Skåning. Svaret får jag när jag öppnar sadelkammardörren och ser en mössa sticka fram ur några filtar på soffan. Zzzzz.... Som en stock sover hon och jag gör ett snabbt överslag om mina överlevnadschanser om jag väcker henne med ett vargyl! Inser lika snabbt att eftersom hon är 20 år yngre och har längre ben så är då överlevnadschansen för mig i ett sånt läge lika med noll så jag avstår. Men det hade varit kul..

Jag nöjer mig med ett lagom glatt "god morgon" och det grymtar lite under filtarna. Efter ett tag och 2 munkar så är damen i fråga faktiskt talbar. Vi gör iordning odjuren, Corall och Barri, och ger oss iväg. Barri verkar nog så lugn och foglig men det kan ju vara en efterverkning av söndagens bataljer. Jag känner ju av dem så varför skulle inte han också göra det?

Vi tar det så lugnt och stilla tills vi kommer till värsta uppförsbacken där Corall och Skåningen tar täten och galopperar i mycket sansad fart uppför.

Jag håller Barri så det ska bli lite lucka mellan oss. Det är så oskönt att få snösprut i ansiktet ju! Men Barri tar det inte på riktigt samma sätt. Han tror att han ska få stå där när Corall får springa, så när jag sätter mig ner i sadeln är det som att ställa sig på gasen i en formel1bil. Han gör en sån rivstart att jag nästan tappar balansen, men sen är det bara fartvinden, arbetande muskler och ren och skär springglädje som finns. Det tar inte många sekunder innan vi är uppe i svansen på Corall, och där försöker jag hålla os. Försöker skriver jag eftersom det inte lyckas så bra. Problemet med Barripojken är nämligen att när han väl fått sträcka ut en gång så är det kört! Han dansar, han kråmar sig, slänger med huvudet, trippar och uppför sig som en yster ung hingst i början på betäckningssäsongen. Det komiska är att han är en snart 19 år gammal valack mitt i smällkalla vintern. Men det verkar han inte ha en aaaaning om då han kråmar sig bredvid Corall, som i och för sig är både pigg och framåt, men i lagoma doser och oftast vid rätt tillfälle.

Nå, vi rider vägen fram och travar i lite lagom takt, dock med höga benlyft och näsan i vädret (Barris näsa, jag är inte på något vis så högfärdig) och öron som pekar så mycket framåt att tipparna möts ibland. Dock är halva hästen som gjord av betong. Helt oböjbar i högersidan så där får jag dåligt samvete mot stackaren. Jag fullkomligt avskyr dressyr och rider det bara för att träna smidigheten på mina hästar. Men nu har jag haft en undanflykt varje gång jag tänkt tanken ens att rida på ridbanan. Slut med det för min del. Jag ska be alla att tvinga mig att rida dressyr minst 45 minuter varje gång jag sätter mig på nån av mina hästar! Det är enda sättet att få det gjort. Sen har jag ju faktiskt väldigt flitiga medryttartjejer som jobbar med båda hästarna så det blir nog bra.

Åter till ridturen... Vi hade bestämt att rida den här vägen för att det är en galoppsträcka på säkert några kilometer som man bara kan brassa järnet på. För säkerhets skull satte vi på Kossan bockrem. Det hände sig nämligen en gång att vi skulle ta en härlig galopp med våra racermonster. Jag hade täten. Barri var pigg men det är han ju jämt så jag tänkte inte ens på det. Corall var också rätt i gasen så galopp var nog rätta medicinen trodde vi. Nå, jag sa "galoppera nu, är du redo", och hör ett "alltid redo" från skåningen. Farten var då mycket kort och långsam trav. Jag sätter mig rätt tungt ner i sadeln och förbereder mig på den hemska travartraven som Barri fått för sig att använda tills han nästan ramlar in i galoppen. MEN... Idag var han en duktig pojke den huliganen. Han startar från nästan stillastående och är uppe i fyrsprång innan jag hinner säga "hypernervakustiska diafragmaakontravibrationer, det vill säga "hick". Då Corall ser detta lägger hon också iväg som en rem. Men eftersom hon blev lite efter i starten springer hon alldeles för fotr bara för att komma ikapp. Skåningen tar lite i henne för att broms en aning men hej vad det går, det går inte kossan med på. Jag hör ett tjoande och hojtande långt bakom mig, vänder mig i sadeln medan jag bromsar godståget som skenar och ser då Skåningen sitta nånstans framme vid öronen på Kossan som bockar hejvilt. Då drog jag i nödbromsen kan jag säga. Häststackaren såg ut som en glad gris med mungiporna nästan vid öronen. Jag höll nog till och med andan för det såg ut som om det skulle gå rakt åt varmare nejder! Jag ställde Barri tvärs över vägen eftersom jag var säker på att få fånga Corall med tom sadel. Men Skåningen gjorde nån ormkvinnemanöver och plötsligt satt hon i sadeln igen och läxade upp den lyckliga bockmaskinen! Detta är alltså anledningen till den egenhändigt uppfunna bockremmen.

Det blev iallafall några härliga galopper den här dagen, utan bocksprång av Corall och utan travartrav från Barri. Jag var helt slut av att hålla igen honom, men lite fick han iallafall gå för fullt och det var bara så jäkla underbart så det går inte att beskriva i ord. När vi vände hemåt, rödkindade och lätt andfådda, var hästarna på sitt allra bästa tävlingshumör. Det var bara framåt som gällde och då passar man ju på att jobba lite med dem. Kossan gick som en liten gudinna, Skåningen är verkligen duktig när hon anstränger sig och inte snarkar på soffan.... Barri  gjorde sig också väldigt vacker men var som sagt stel i höger så vi bråkade lite om hur man ska böja sig och sånt nästan hela vägen hem. Men han gjorde sitt bästa och fick massor av beröm också! 

Ja då vill jag bara meddela att vi fått en ny medlem till vårt stall. Eva fick sin baby idag vid 10tiden på morgonen.

Akut snitt blev det men i skrivandets stund vet jag inte så mycket mer än att mor och son, för det blev en pojke, mår bra. Den lille vägde dryft 2300 gram, längden var inte riktigt klar. Grattis säger jag till er!

Och stallet får förstås vi andra ta hand om efter bästa förmåga tills chefen kommer tillbaka igen!

Nån som gillar måndagar? Inte jag! Men börjar bra iallafall. Jag vaknar 05:13, 2 minuter innan klockan ringer. Helt perfekt! Då kanske det blir en bra dag iallafall. Ska peta liv i kidsen och se vad de har att tillägga i ämnet. Det brukar muttras och knorras rätt bra på just måndagar när jag väcker dem.

Men hoppsan vad man blir överraskad ibland. Ungarna upp som små gubben i lådan! I kläderna och frukosten försvann i ett huj. Det kan vara nyhetens behag i att få åka buss till skolan själva med eget busskort och allt. Klockan k20 i åtta är de klara och väntar bara på misom gör dem sällskap med hunden till bussen. Idel leenden och glatt kvitter. Inte trodde jag en måndag kunde vara så...

Vaknade före f-n själv..som vanligt..

Men morgontimmarna innan någon vaknar är faktiskt mitt enda andningshål i vardagen! Om nån annan kommer upp då, innan jag andats klart, blir jag faktiskt irriterad. Kanske löjligt men jag behöver vara ensam nån gång och det är jag bara då. Jag dricker kaffe, läser Kuriren (tycker de ska börja ge ut den på söndagar oxå så jag slipper läsa om lördagens på söndagen) skriver på bloggen, går med hunden en sväng och ibland om jag hinner lägger jag mig i badet en stund. Nog om mina morgonrutiner. Så kul är de ju inte..haha.

Morgonen började som den brukar. När Myran och hennes kompis Ebba kom upp gjorde jag frukost (det hembakade brödet förstås) och åt lite tillsammans med dem. Efter ett tag kom de på att vi skulle baka, monikas chokladgrottor ska det bli. De rev fram ingredienser med liv och lust, smälte smör, knäckte ägg och geggade nästan mer än vad jag brukar göra. Först kakdegen och sen kolasåsen som ska vara i mitten. Obligatorisk provsmakning vidtog och snart såg de ut som små söta negerbarn! Kakorna blev alldeles enastående goda. Lite sega, med chokladen insprängd i mitten.

Nå, Den käre skulle ta barnen och åka slalom och jag var tvungen ut i stallet och rida ur Barri lite eftersom mina stackars medryttare blivit sjuka. Väldigt gulliga och snälla tjejer för övrigt, Alma och Pia heter de. De har en mamma som ställer upp och skjutsar och hjälper till där det behövs och som också är urgullig!

Jag blev hämtad av en tjej som heter Anna som Jossan lyckats lura med ut i stallet. Perfekt för mig eftersom jag då inte har nån bil ännu. Anna sa att hennes erfarehet av hästar var att bli ledd runt på Skansen ungefär. Jag trodde hon skojade! När vi kom ut i stallet insåg jag dock att inte så var fallet. Jag gjorde iordning Barri och vi hjälptes åt med Polly. Ut på banan för att skritta ett varv runt långa banan. Barri uppförde sig väl men när vi skulle upp mot ridbanan for djävulen i honom. Raymond och Viktor som var på väg ner till långa banan höll på att bli knuffade upp i snödrivan. Raymond stod dock som en klippa och knuffade undan oss. Några meter längre upp råkade Eva med barnvagn ut för samma sak. Jag blev så arg att jag böjde mig fram och slet tag i örat på Barri. Lätt chockad gick han fram. På ridbanan var det som om jag hade monterat fast högertygeln i en vägg. Inget svar överhuvudtaget. Efter ca 25-30 minuters harvande och bråkande tog jag ner honom på långa banan igen för att låta honom springa lite. Tog det försiktigt eftersom Teckno var där. Red motsatt varv för att inte trigga igång nån tävling. Tjo vad det gick så stack Barri utan att lyssna för fem öre vad jag sa eller gjorde. Jag är så glad att han inte är en bockare för då hade jag varit dödens! Det tog nästan hela långa raksträckan innan jag hade kontroll på honom igen. Han har aldrig gjort så förut! Nu var jag svettig, arg och väldigt frustrerad! Och samtidigt undrar jag förstås vad som hänt...

När jag kom upp till Jossan och Anna på ridbanan igen Red vi direkt ut i skogen. Han var fortfarande otillgänglig och stirrig. När vi kommit en bit skulle vi trava. Då skulle jag spänna Pollys Bockrem åt Anna. Jag har gjort det massor av gånger från ryggen på Barri utan problem men nu bråkade han. Polly vände och tänkte gå hem. Barri började backa. Jag tog spöet som jag brutit av en buske lite tidigare och rappade på honom ordentligt 3-4 ggr och hoppsan hejsan vilken lydig häst jag fick! Fortfarande på förstås, men iallafall uppmärksam. Vi travade. Anna som aldrig ridit i hela sitt liv sitter alltså och travar i skogen med min lilla Pollyplutt. Otroligt duktigt gjort. Och en fantastisk häst att börja med!

Nå, vi red över E4an, och när vi kommer in på den lilla skogsvägen vi brukar rida tänkte jag bara att nu djävlar (om uttrycket ursäktas)! Jossan och anna skrittar lugnt och fint och jag och Barri lägger i väg i något liknande överljudsfart. Först lät jag honom bestämma fart och gångart själv och då blir det ju givetvis travartrav. Jag stod i stigbyglarna och försökte se vart vägen tog vägen, men det hade inte behövts. Lille Barri visste vart han hade både den och sina fötter så jag hängde med. När han började sakta av och lyssna efter de andra så sate jag mig ner och gav en rät kraftig galoppskänkel. Han svarade på en gång och riktigt flög fram. Nu gick han för fullt. Jag bromsade inte och hoppades bara att vi skulle överleva. När vi kommit upp på en kulle nära vägens slut vände jag och skrittade nerför backen. Direkt vi var på slät mark fattade han galopp igen utan att jag gjort nåt så jag lät honom springa. Bromsade först när jag såg de andra igen. Jossan lät Joysan ta en liten galopp också, men jag kan säga att det var under betydligt mer kontrollerade former. När hon kom tillbaka till mig och Anna igen lät jag Barri ta en vända till på samma sätt. Och hör och häpna...han skrittade på lång tygel bakom Polly en bra bit på vägen hem!

Så det var spring i skogen som saknades. Och det jag gjorde kan jag knappast rekommendera mina duktiga tjejer att göra. Det får de helt enkelt inte. Jag vill ju gärna att de överlever ridturerna. När vi hade passerat E4an igen gick han vackert i form och var hur mjuk och smidig som helst åt båda hållen. Vilken skithäst han är. Och backandet han har kommit på att han kan göra ska tas ur honom illa kvickt så han inte får för sig att börja backa med släden eller vagnen! På med pisken en gång så fattar han vad som gäller. Det är för övrigt första gången jag har använt piska till Barri sen jag började rida honom i augusti 2007! Bara så ingen tror att jag har för vana att dänga mina hästar.. Men ibland kan det bli farliga situationer med hästar som bara backar, att de backar ut i vägen eller ut i djupa diken eller annat hemskt. Och jag kan tala om att båda hästarna var så rara och gosiga när vi stod i ligghallen och myste så det liknade ingenting.

Ha det bäst!

Klev upp före f-n själv och satte en stooor bröddeg. Har ju bestämt mig för att baka allt matbröd själv, så då är jag ju tvungen att leva upp till det. Nåväl, jag vacklar omkring i köket och förbereder för storbaket medan karl och barn, och för den delen hund och katter också, ligger och sover gott. Men jag gillar de ensamma morgontimmarna så det är värt det att kliva upp vid 5.

Degen jäser vackert, och medan jag uträttar morgontoalett passar den på att smita över kanten på bunken och rymma över hela bänken. Glömde visst att den bunken är lite liten att jäsa en 2,5 liters deg i. Får skrapa ihop den och vräka över den på bakbordet istället. Det har jag faktiskt fått av en gammal tant, så det är väl inbakat!

Jag stressar fram och tillbaka och börjar packa för stallgrilldagen. Fått sms från Skåningen också som ska lifta med mig till stallet. Även Jossan ska med så det blir kul!

Knådar ut degen, som visst jäste lite mer än jag trodde så jag får ta fram bakbord nummer 2 för att få plats med den...hehehe.. Tur man har resurser!

Kädd i ett mycket sexigt underställ i grå fleece, med ett svart kockförkläde virat runt magen och med en ful keps bakochfram på huvudet att stoppa in håret i anfaller jag degen som faktiskt påminner lite väl mycket om min mage efter att ha fött 5 barn. Nej, bort med den tanken! Dottern Myran kommer upptassande, söt som ett troll med håret i ögonen så hon knappt ser nåt. Hon bakar ut de 2 sista limporna och sen

vilar vi en stund medan det jäser igen.

Efter nästan 4 timmars arbete är det klart.

Limporna ligger gyllenbruna på bakbordet och kallnar, och jag sitter tomatröd på en köksstol och gör detsamma!

Nåja, då var det gjort iallafall och nu behöver jag inte tänka på det förrän nästa helg när det är dags igen. Känner mig lite som en gammal bondmora där jag står och knådar, men det är faktiskt riktigt avslappnande. Enda nackdelen är att mitt kök ser ut som om det har briserat en bomb där. Jag blir så enormt kreativ när jag startar något att jag glömmer att plocka undan löpande, så när baket är klart får jag en smärre chock när jag ser vad jag ställt till med. Blä, usch och fy! Jag måste skärpa mig i detta!

Men egentligen skulle jag ju skriva om grilldagen och nu jhar jag bara svamlat om bröddegar i evigheter här. Jag hoppar över kaoset som alltid utbryter när man ska packa, planera ihop tider för barn och stallkompisar, leta upp alla saker man ska ha med o.s.v När vi anlände till stallet i min käres bil (min är ju på verkstad) var det redan fullt med folk där. Jenny som rider Polly, Sara som rider Barri, Elina som gör underverk med sin älskling Brooklyn, Eva, Raymond och deras barn Viktor och lilla Sandra. Evas mamma Marianne var också där. Hon är en cool dam som fött nio barn och fortfarande är i full gång! Själv hade jag med mig Myran och Jossan. Brasa tändes i lä mellan stallet och en stor snöhög som Raymond plogat upp. Han är för övrigt en riktig pärla! Trots att han jobbar mer än lovligt mycket så tar han sig tid att både ploga upp en ridbana åt oss och dessutom en bana runt kanten på ängarna som är ca en km lång. Där har han kämpat och lagt igen diken och fixat så att vi har nånstans att rida och köra hästarna. Guldstjärna i himlen till honom!

Full fart var det överallt. Efter ett tag anslöt Skåningen och min son Jonte

och hans kompis Erik som fått skjuts med eriks pappa. Sist kom Myrans kompis Louise som hade haft en träning på morgonen så hon var lite sen.

Under tiden alla virrade omkring så upptäckte vi att brasan inte riktigt ville ta sig. Eva lastade på lite halm och då brann det bra..en stund. Till slut såg Raymond våra vedermödor med brasan och fixade den på ett kick!

Nu vet vi vad vi har karlar till!

Grillningen drog igång och det var trångt runt elden. Som vanligt trillar korvar och hamburgare i elden ackompanjerad av grillarens svavelosande eder! Barnen sitter med öppna munnar som fågelungar medans korv efter korv med en massa kladdiga tillbehör på stoppas ner i de små men till synes omättliga magarna. De vuxna är så glada om de kan lyckas få i sig ett halvfruset korvbröd med en svart men nästan ätbar korv i. När allt är slut och folket lämnar elden ser det ut som jerusalems förstörelse där. Men snabbt städades det undan och snart var det bara den krympande brasan kvar. Under tiden vi städade undan hade Jenny och Sara gjort iordning Barri för en tolktur. Det innebär att man kopplar fast 2 åkmadrasser efter honom och lastar på så många som får plats, nånstans mellan 2 och 4 personer beroende på storlek. Sen är det bara att hänga kvar på både häst och madrasser. Barri tycker nämligen om att dra, och han drar både fort och långt om han bara får! 

Vaknade tidigt och kände att jag faktiskt eventuellt skulle kunna kliva upp frivilligt! Inte ofta det händer...

Skickar iväg änglagrynen till skolan och sitter och slöar med tidning och kaffekopp tills Maria börjar jaga på mig lite. Vi ska iväg och shoppa lite på återvinningen. Ett stycke bord ska inhandlas som ska stå i min abnormt stora hall. Tänkte att ungarna skulle ha nånstans att vara och kladda med färg och lim och allt nu en unge kan kladda med. Då kanske mitt fina ekbord håller sig fint lite längre än de andra bord som ungarna massakrerat.

Sagt och gjort. Efter att ha stökat undan lite i hemmets lugna vrå (endast lugnt måndag till fredag mellan 8 och 14 då det inte finns barn hemma) och gjort en mindre ansiktslyftning framför badrumsspegeln så bär det iväg i min käres VOLVO 245a. Den känns lite liten men det ska nog gå bra.

Efter lite letande och mätande hittar vi bordet vi ska ha. Lite högt men det går ju att såga av benen....Och det vet ju alla att man får det rätt på millimetern med en gång...inte!

Nästa anhalt blir apoteket, där det är en massa folk som vanligt. Så tråkigt att köa men vad gör man inte för att få sina kära värktabletter. Jag har nämligen fibromyalgi, whiplashskada, flera diskbråck och nån konstigt nervsmärta i vänstersidan. Men så länge jag får min medicin så står jag iallafall upprätt!

Iväg till Willys och handla lite mat och tillbaka hem där tre små grisar..nej tjejer.. står och ser svältande ut. Vi hade ju inget allergianpassat hemma till Rebecca så de har inväntat mig och matkassarna! Snabbt som ögat fram med lite käk åt dem. Maria och min son Micke bär in bordet ur bilen och sen parkerar Maria undan skrället så vi slipper böter.

Nu ska bordsbenen kapas! Känner mig inte riktigt inspirerad och vet att det kommer att bli fel fel fel...

Tillkallar Micke, som skrattar högt när jag ber honom. "Jag fick G i träslöjd men det var bara för att de tyckte synd om mig när jag högg mig i handleden och missade pulsådern med en tiondels millimeter" säger han.

Skit samma, såga av 8 cm på varje ben och blir det fel så finns ju alltid möbeltassar. Det är en uppfinning för att rädda ansiktet på oss som kapar lite fel ibland. Det är ju ingen som märker om alla bordsben har en tass var utom ett som har fem tassar under sig.

MEN nu måste jag berätta om miraklet. Han sågar och svär och muttrar lite. Klart säger han och försvinner upp på sitt rum. Tonåringar är inte särskilt sociala ibland..

Jag ser med viss bävan på bordet som ligger där på sidan. Tar tag i det, välter upp det på alla fyra....... Och det står som fastgjutet i golvet. Jag vrålar rakt ut.... Miiiicke.....vad har du gjort????? Varpå han förskräck kommer dundrande i 180 nerför trappan. Jag pekar på bordet...jag försöker få bordet att vippa liiite...men det går inte. Du har sågat exakt på millimetern, säger jag till det förskräckta barnet! Hur i hela h-vete har du lyckats med det? Han ler bara överlägset och knallar upp till sit rum igen....

Nå, det blev ju bra iallafall, och med Marias ständigt närvarande ordningssinne hamnade allt på plats till slut. Och då kan jag tala om att jag också är rätt slut. Så slut faktiskt att jag somnar sittande i soffan med fötterna på bordet...men då var klockan närmare 1 så jag hade ju iallafall gjort en full arbetsdag!

Ha det bäst!  

Dagen började som den brukar... Brutalt väckt av en skrällig väckarklocka!

Jag var så trött att hade jag haft en giftkapsel att tillgå hade jag tagit den utan att tveka bara för att slippa kliva upp. Då är det riktigt illa. Lider nog av sviterna efter den sömnlösa natten.

Nåväl, barn kom till skola och mor sitter som en zombie med tidningen utan att få nåt sammanhang i vad som händer i världen. Bokstäverna uppför sig mer som en kryllande myrstack än som ett smidigt sätt att inhämta information. Mer kaffe kokas och inmundigas i rasande fart. Måste ju vakna till nån gång.

Min goda vän Maria kommer intrallande och då känner jag ett visst tvång att iallafall slänga mig i dushen och klä på mig. Det gjorde underverk och efter lite diskussioner börjar jag och Maria röja bland käderna i min dotter Myrans rum. Vad har hänt med det stackars barnet och hennes garderob. Hälften av kläderna ser ut som dockkläder, de hade hon förra vintern, medan hälften nästan är min storlek! Bra tillväxt måste jag säga. Den lilla ängeln är nio år och snart fullvuxen.

Nåväl, där sitter vi på golvet i varsin klädhög och muttrar när Eva, som jag hyr stallplats av och dessutom räknar in bland vännerna, ringer. Hon låter att vara i vild förtvivlan. Hästarna har mosat staketet igen, stall och sadelkammare ser ut som sju svåra år och ligghallen har skit upp till takfoten....Nåja, kanske inte riktigt, men kris var det iallafall.

Jag skulle ju ändå ut till stallet så det var bara att röra sig lite fortare. Jag förklarar sitauationen för Maria som genast bestämmer sig för att följa med. Gud välsigne den lilla ordningsamma människan. Om hon följer med, då blir det ordning på torpet.

Sagt och gjort, i långkalsonger och stalloverall, och huj vad det går. Kommer till stallet som faktiskt var sorgligt rörigt. Vi härjade på där, jag, Maria, Eva och Skåningen. När vi äntligen gav upp var det ström i staketen, städat överallt och hästarna stod lätt chockade och funderade på om tornadon skulle dra ett varv till.

Hem igen och där väntade bombnedslaget vi lämnat.

Bara att ta itu med, ingen annan gör det ju åt en. Och nu kan jag med stolthet i rösten säga att dottern garderob är röjd, rensad och med visst eko i. Likaså hennes rum som också råkade ut för en liten rensning. I skrivandet stund väntar jag bara på att hjärtegrynet ska vakna så jag får höra illtjutet när hon upptäcker att hon har både ett golv i rummet och även möbler (som stått och gömt sig bakom tvätthögar och diverse konstiga leksaker, julpapper i vackert mönster som bara måååste sparas och liknande). Jag återkommer med lillhjärtats reaktion om en stund.